Förra året vid denna tiden var jag arbetslös, degade på stranden med mina vänner, vart ute och festade och bara va. Jag umgicks med helt andra personer än vad jag gör nu. Dock kom det till den punkten där jag insåg att det var bara jag som hörde av mig i stort sätt. Det är aldrig roligt när man inser det men jag har roliga minnen med dem och jag hade kul när jag umgicks med dem.

Nu står jag och umgås med helt andra människor, har ett jobb, timanställning. Jag och Madde har blivit vänner igen. Jag är otroligt tacksam att hon tog tag i det. Att vara ovänner i ett halvår och sedan gå tillbaka och det inte känns som att man vara ovänner. Det är riktigt vänskap. Sen att vi inte umgås på samma sätt som innan beror väl på att båda nu har jobb, jobbar olika tider sen har båda "egna" vänner vid sidan om. Jag tror de flesta förstår hur jag menar. Sen jag har jag några nyfunna vänner som jag alltid vill ha vid sidan om mig och vänner som jag redan hade men som man gled i från ett litet litet tag.

Jag antar att det är i denna åldern som vissa pusselbitar faller på plats. Man börjar inse vilka som är riktiga vänner och vilka som är kompisar och vilka man inte vill ha i livet alls.

Dock har jag någon/några som jag vill ska vara min/a vän/ner

Nu när jag hade min eller okej jag har fortfarande min "I love Jersey Shore" noja så om man sett det vet man ju att de har "Family sunday dinner" det är något jag i min framtida lägenhet vill ha med mina vänner. Tänk så mycket att samlas så många söndagar man bara kan och ha det så? Så mysigt!