Jag tänker inte skriva någon årsresume månad för månad då jag känner att den kommer bli för deppig.

2011 hade självklart sina ljusglimtar. Jag och min bästa vän sen år tillbaka blev vänner igen efter lite mer än ett halvår som ovänner. Jag lärde mig vilka som verkligen finns där och inte. Hur kan det vara en ljusglimt? Jo det är bättre att förlora några och ha få riktiga än att ha många som inte finns där när det väl gäller.

Jag fick min "årliga" Alanya resa, denna gången med Sarah. 2 underbara veckor i värmen. Vi hittade till bra pris, 14 dagar för 4300, inte dåligt då vi bokade 2 veckor innan vi åkte. Träffade gamla kompisar där nere men lärde också känna nya.

I februari kom första sorgen då en kille som jag växte upp med, min mammas bästa kompis son tog livet av sig. Varför är fortfarande frågan? 
Men jag hoppas och tror att han mår bättre nu även om han lämnade många i sorg här hemma.

Under sommaren kvaddade jag min älskling, min bil. Okej mina föräldrars bil men gosh i loved that car. 
Min skyddsängel var på sin plats kan jag lova då det var en lastbil jag krocka med. Bilen skrotades och vi har nu en ny större, höhö ;).

Hela sommaren jobbade jag, vilket inte var mig emot egentligen då sommaren var ganska kort. Lite tråkigt de riktigt varma dagarna bara. Speciellt då vi inte får ha shorts på oss...

24 september, samma dag jag kom hem från Alanya kom den största motgången jag varit med om. 
Facebook nörd som man är så startar jag mobilen då planet landat i Malmö i väntan på att stiga av planet. Kollar facebook och tycker min vän har skrivit konstigt, blir orolig och kollar henne sida.

Kopplar och gå in på Vladdes sida. Får väl en chock, stänger ner facebook. Går på toa i bagehallen och kollar facebook igen och bryter ihop..

Min vän är död.

10 oktober var begravningen och det är det absolut jobbigaste och värsta jag har varit med om.

Här är jag nu. 31 december 2010 var jag på nyårsfest tillsammans med Vladde, 2010 kramade jag honom vid 00 slaget. 

Idag känner jag mig inte glad. Känner mig ganska deppig faktiskt.

Att man kan sakna någon så att det gör ont inombords.